Så nöjd
Den där känslan man får ibland, när man önskar att man vore någon annan. När man möter eller blir avundsjuk på någon. Har känt så många gånger. I början när jag kände så så ville jag bara gå hem och lägga mig på hallgolvet och gråta. Sen började jag fundera över varför det var så. Jag kom fram till att jag känner mig helt misslyckad som person. Jag dömer mig själv. Jag ser ner på mig själv. Jag har alltid haft väldigt höga krav på mig själv! Säger då ifrån till min hjärna. Tänk om tänk rätt. Ser saken från en annan synvinkel. Varför tror jag att jag vill vara eller ha det någon annan har? Det vill jag ju egentligen inte. Jag vill ha mer än så! Jag vill ha allt! Och när jag ser mig själv om tio år så är det också dit jag är på väg. Jag vill inte vara någon annan. Det jag vill ha är känslan. Nöjd. Blir man någonsin bara nöjd? Jag vet inte om jag vill vara Bara nöjd. Det jag vet är att jag just i denna sekund är vansinnigt tacksam över att jag är jag. Att jag är den jag är och att jag har välsignats med tjurskallighet och envishet. Ja, välsignats. Att jag besitter de många egenskaper jag gör. Att jag kan. Och att jag vill. Och att jag kommer att våga. Det mindre bra det pratar vi om en annan gång..
