Latexsara

Nu sitter jag på tåget hem och är helt paralyserad i kroppen. Trött in i varenda liten cell är jag. Hade gärna velat stanna i Malmö hela natten lång, men jag känner mig själv och vet när det är bra. När man måste säga nej. Jag säger nej tack, men nästa gång.. Och hoppas att det blir just så som jag menar. Alltså jag sitter här på tåget och äter äckligt pressbyrångodis som jag köpte utan att vilja ha det. Varför gör man så? Bara fortsätter att tugga i mig trots att det växer i munnen varje gång jag biter ihop käken. Köpte en aloe vera-dryck också, kunde jag inte nöjt mig med den?! Tillräckligt med socker bara där, och fruktkött att tugga på. Ibland är man sitt eget största mysterium.