Mitt tragiska liv

Efter ett halvår av migränmoln med regnande droppar depression börjar jag nästan se ljuset igen. Kan nästan känna lite livsglädje komma tillbaka. Nästan. Jag kände mig som ett enda stort misslyckande i onsdags. Orsaken? Tenta. Den berömda, ökända, omöjliga tentan. Det var hemskt. Ville kasta allt jag skrivit i papperskorgen och gå därifrån.. Japp. Så illa. Kan INTE stå för det jag lämnat in, och det är sällan det händer. Kände för att gråta ögonen ur mig och aldrig mer visa mig inför min examination. JAG SKÄMS. Tur att jag har en del kloka klasskamrater som med sina ord kan få tankarna på annat håll..
 
"Känn dig inte misslyckad. Alla verkar ha misslyckats, och är det så innebär det att det är fel på kursen, upplägget och tentan. INTE alla oss."
 
Vi stöttar varandra. Varma tack och kärlek till er mina jämlikar. Hade det inte varit för er hade jag aldrig orkat med den här terminen. Jag har velat skjuta mig i foten för att slippa behöva gå till skolan. Jag har velat gråta på morgnarna när jag slagit upp ögonen. Jag har velat låsa in mig i mitt hus och avskärma all kontakt med omvärlden. Jag har dessutom önskar att jag var 21, redo att ta mig an livets alla utmaningar utan att behöva bry sig så mycket. En omtenta (jag utgår helt klart ifrån att så är fallet) och lite kompletteringar to go. Sen kanske jag kan få ett halvår utan stenbumling i magen och ångest.
 
Avslutningsvis - lite fler klok ord.
 
Good things come to those who believe. Better things come to those who are patient, and the best things come to those who Don't Give Up.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0