Ingenmansland

Jag sitter fast. Inte mellan två världar, utan mellan ännu fler. Jag är alltid mig själv men ibland känner jag mig helt schitzofren. I ett sällskap älskar jag den personen jag är, i ett annat känns det som att erfarenheter jag har tagit med mig de senaste fem åren är som bortblåsta. Jag passar bara inte in. Det kvittar vilket av våra "sällskap" jag är i för jag känner mig som en förvirrad själ oavsett. Jag anpassar mig och jag kan förhålla mig till olika personer och situationer, men var jag själv hör hemma det vet jag faktiskt inte. Den enda som förstår mig just nu är B. Och jag värdesätter de timmar vi pratar enormt mycket. Jag kan förklara och förklara men förstår man inte känslorna jag känner så förstår man inte mig. Ungefär som att ha barn. Har man själv inte fått så är det omöjligt att förstå. Eller förlora ett syskon. Det finns säkert tusen andra jämförelser men det jag vill komma till är att hade hon inte funnits så hade jag varit ensammast i världen. Hon lyssnar och hon förstår mig. Kärlek och respekt till alla mina vänner, jag älskar er, och ni är speciella för mig på olika sätt. Men inom mig är jag helt tom och i vissa perioder misstror jag alla. Jag tror inte på goda intentioner då, och det enda någon vill är att blåsa mig. Lite hjärnspöken har jag nog allt det vet jag.

Kommentarer
Postat av: Minna

Förstår dig snäckan. Visst är mkt förändrat och man vet inte riktigt vart man ska vända sig i vilka tillfällen - men förhoppningsvis kan man alltid vända sig till dom som man själv känner man har närmst, där man mår bra helt enkelt! Eftersom du & jag har blivit sämre på att höra av oss till varandra så får vi helt enkelt bättra oss och hoppas att det kan rätta till/förbättra en utav de känslor som rör sig i huvudet på dig. <3<3<3

2012-03-05 @ 12:53:41
Postat av: madde

Jag förstår dig till en bit latex!

hjärnspöken är ett helvete! :(

2012-03-05 @ 20:58:38

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0