Jag sov till ett!
Jag sov till ett. Blev lite chockad måste jag erkänna, valde dock att inte få panik utan såg det som att "sov jag till klockan ett så behövde jag det". Vaknade även utan någon egentlig röst och har precis tryckt i mig ett par Alvedon. Det kan vara bra i förebyggande syfte tänker jag. Men just nu känner jag mig ändå så lurad, dragen bakom kulisserna liksom, klockan är halv tre och min hjärna tror att den är halv elva. Den tiden försvann ju bara. Poff! Borta! Men jag får skylla mig själv som tror att jag är så jävla stark (men jag Är så jävla stark!). jag är alldeles för driven och målmedveten för mitt eget bästa ibland. Då är det svårt att säga "tack men jag mår nog inte riktigt bra". Och att ställa in jobb känns mesigt. Så då gör jag mitt jobb (i detta fall handlar det givetvis om jobb i plural dessutom) och jag gör det bra. Sen kommer jag hem och lägger mig ner och dör. End of story.
