Bettan
Igår kom jag hem klockan sexton femtiotre och möttes av piskande regn när tågets dörrar gick upp. Tackade mig själv för att jag dagen till ära hade valt en jacka med luva på och sprang kvickt bort till bilen. Hungrig, trött och pinkenödig skyndade jag mig att backa ut från parkeringen framför de andra bilarna. Sen tog det stopp. Försökte förgäves få igång min lilla bettan men utan vidare resultat. Stendöd. Kände paniken komma smygandes, där stod jag och blockerade de andra som inte kom ut. Och jag kom inte ens in i parkeringsfickan igen. Helvete. Såg personen i bilen mittemot hoppa ut och jag öppnade dörren och gav honom ett förtvivlat leende. Eeeehm jag kommer ingenstans tyvärr, fick jag ur mig, och han hjälpte till att putta tillbaka mig. Kände enorm tacksamhet men förstod ju att han gjorde det mest för sin egen skull, han kom ju inte heller någonstans. Ringde ett desperat samtal till pappa som kom med gräsklipparbensinen, det var bara så att det tillkommit ytterligare ett problem. Numera var bettan inte stendöd endast på grund av brist på bensin, hon hade heller inget batteri. Fick världens suck av pappa som fick köra och hämta sin start-booster. Måste ha haft det på känn för jag satte den på laddning i morse, sa han. Tur att det finns räddare i nöden. Fick order om att köra direkt upp och tanka, då man faktiskt inte kan köra utan bensin. Följde hans direktiv, även det som sa att jag skulle köra några varv eftersom att jag aldrig skulle få igång henne igen om jag bara körde rakt hem. Jag menar, klart jag vet att man inte kan köra utan bensin. Jag hade ju tänkt tanka.
