Latexsara

Den här världen som vi lever i är helt uppochner. Ingen går säker, och från en dag till en annan kan allting vara förändrat.

Tänkte tillbaka tretton år och tre dagar. För tretton år och tre dagar sen var det fyra dagar till min tionde födelsedag. På morgonen när jag vaknade fanns inte mamma hemma. Pappa berättade att hon plötsligt blivit tvungen att åka till sjukhuset, dit mormor hade åkt ambulans på natten. Jag fick berättat massa ord och meningar för mig men det susade liksom bara förbi genom öronen. Såhär i efterhand förstår jag ju att vi alla befann oss i chocktillstånd. Det går liksom inte att greppa. Det var i slutet på skolveckan har jag för mig, vi hade simhall som sista lektion. Jag och två kompisar skulle stanna kvar för att bada lite längre. Jag hade blicken ständigt fäst på klockan, var minut kändes som en evighet. Om jag ensam eller om vi alla tre valde att gå hem minns jag inte, men jag gjorde mig klar fort som aldrig förr. Jag skyndade mig på cykeln bort till pappas verkstad och visste nog redan vilka ord som väntade mig. Mormor hade gått bort. Hon var död. Hon led av svår astma och hade fått ett anfall på natten, som så många gånger förr. Just den här gången hade det gått mer illa än vanligt. Ambulansen hade kört fel. Dem hade tagit henne till hässleholm, men hon behövde komma till kristianstad. På eftermiddagen var hon hjärndöd. Allt detta har jag fått veta flera år senare, men det hade Ändå inte gjort någon skillnad. Hur skulle det kunnat? Jag stannade hos pappa länge den eftermiddagen. Cyklade runt huset med alla bilarna. Runt runt runt runt. Jag var tvungen. Jag kunde liksom inte sitta still, hjärnan överarbetade och jag kommer inte ihåg om jag ens fick fram några tårar. Mamma grät för oss alla. När hon senare på kvällen kom hem tog hon sina två döttrar i famnen och släppte oss inte. Jag ville sitta där och jag ville trösta mamma. Bära henne. Det var något av det värsta jag har varit med om. Och jag önskar att jag aldrig någonsin mer behöver se det jag såg då. En nästan tioårig flicka har burit med sig detta hela sitt liv. Det har gjort mig till den jag är idag. Jag har gråtit många nätter och jag har saknat så hjärtat snörpts ihop. Det känns fel att skriva, men det har gjort mig stark. När jag satt i min mammas knä den kvällen så hände något. Jag kan inte sätta fingret på vad, men det har format mig som människa. Jag har många minnen av mormor, och det är många minnen jag önskar att jag hade haft. Jag har haft min tro på att allting har en mening. Men ibland undrar man fan.