Mitt tragiska liv

Efter ett halvår av migränmoln med regnande droppar depression börjar jag nästan se ljuset igen. Kan nästan känna lite livsglädje komma tillbaka. Nästan. Jag kände mig som ett enda stort misslyckande i onsdags. Orsaken? Tenta. Den berömda, ökända, omöjliga tentan. Det var hemskt. Ville kasta allt jag skrivit i papperskorgen och gå därifrån.. Japp. Så illa. Kan INTE stå för det jag lämnat in, och det är sällan det händer. Kände för att gråta ögonen ur mig och aldrig mer visa mig inför min examination. JAG SKÄMS. Tur att jag har en del kloka klasskamrater som med sina ord kan få tankarna på annat håll..
 
"Känn dig inte misslyckad. Alla verkar ha misslyckats, och är det så innebär det att det är fel på kursen, upplägget och tentan. INTE alla oss."
 
Vi stöttar varandra. Varma tack och kärlek till er mina jämlikar. Hade det inte varit för er hade jag aldrig orkat med den här terminen. Jag har velat skjuta mig i foten för att slippa behöva gå till skolan. Jag har velat gråta på morgnarna när jag slagit upp ögonen. Jag har velat låsa in mig i mitt hus och avskärma all kontakt med omvärlden. Jag har dessutom önskar att jag var 21, redo att ta mig an livets alla utmaningar utan att behöva bry sig så mycket. En omtenta (jag utgår helt klart ifrån att så är fallet) och lite kompletteringar to go. Sen kanske jag kan få ett halvår utan stenbumling i magen och ångest.
 
Avslutningsvis - lite fler klok ord.
 
Good things come to those who believe. Better things come to those who are patient, and the best things come to those who Don't Give Up.

På skämthumör

 
 
Alltså jag har läst så många roliga kommentarer och meddelanden idag så jag kan inte sluta skratta. Sitter här hemma i soffan och skrattar för mig själv och skriver B-uppsats. Man kan nästan tro att jag tycker att det är roligt!
 
Men seriöst:
 
"Jag vill typ hugga av dig handen och ställa den i min bokhylla! Så jävla snyggt är det!!!"
 
Hur kul låter det inte?! Eller så är jag mest bara trött och behöver få skratta.
 
 

Min lilla älskling

 
Som jag saknar min lillasyster nu. I helgen tänkte jag "Bara tjugo dagar till, det kommer gå så jäkla snabbt. Sen ska jag krama och pussa på henne i flera timmar". Jag tänkte på vår tid ihop i aussie. På att dricka bubbel, åka på äventyr och att skratta tillsammans. På våra internskämt som bara vi förstår. På systerskap.
Igår fick jag reda på att hon inte alls kommer hem om tjugo dagar. Hon stannar i två månader till. Trots att hjärtat snörptes ihop så vet jag att hon gör helt rätt. Det är bara två månader till, det kommer gå fort. Jag förstår henne, jag hade gjort samma sak i hennes situation. Men jag kan fortfarande höra vår mammas sorgsna röst när hon berättar. Jag vet hur förtvivlad hon är trots att hon egentligen tycker att lillsis gör rätt. Och jag vet hur ledsen pappa är trots att han inte säger något. Saknaden visar sig på olika sätt beroende på vem som känner den. Detta är min.

Back from the dead

Fått klagomål på att jag aldrig bloggar längre. Saken är den att jag är en superviktig, superupptagen person som knappt har tid att andas nuförtiden. Iaf ett av ovanstående. Alltid på språng och inre stressad. Men idag tänkte jag slå slag i saken och skriva en liten notis. Varit i Malmö hela dagen, ätit sushi och druckit islatte. Framförallt har jag suttit färgmodell till min fina frisör, som har gjort ett toppenjobb. Sitter och väntar på bedömning och kissar snart ner mig. Har inte tid med denna väntan, kom nu och bedöm för fan. 



As long as it lasts



Hjälp(!) vad jag inte varit motiverad att skriva. Har varit trött på allt, stressad, lättirriterad och ja.. Allmänt trött. Allt på gång samtidigt och ibland blir det lite för mycket. Så fort jag får chansen bäddar jag ner mig och kollar på nån serie. Sen ligger jag där tills jag behöver vara någon annanstans. Stort behov av ensamtid för tillfället, tror det är stressen. Iallafall. Imorgon ska vi ut i Malmö, kommer bli en hektisk och jävligt rolig helg. 

Eftersom att det är fredag och allt så tog jag en egobild innan. 





Stop bothering me

 
 
"Hej hej hallå hallå heeej! Vad sägs om att vara med och rädda världen lite?"
 
"Nej inte idag."
 
Nån jobbig Greenpeace-snubbe hoppade ut framför mig på gatan tidigare idag och försökte ragga lite kontanter. Kunde han glömma.
 
 

Något jag är jävligt trött på

Det finns säkert otaliga saker människor retar sig på med malmö. Men det finns en sak som fungerar som ett särskilt irritationsmoment. Det evinnerliga jävla blåsandet här nere. Om man någon gång råkar ha en bra hårdag så varar den i ca, tja, en och en halv timme. Ner till tåget och fram tills dess att man kliver av. Sen är det som att gå in i en kolossal jävla hårfön. De kunde lika gärna ha en skylt när man går av tåget; Varsågod, gratis blåsning var det här



A little bit funny




Godmorgon



Alltså. Jag är helt kass med bloggen nu för tiden. Har varit helt slut i huvudet efter skolstart, är trött som en pensionär på kvällarna och sover som en stock om nätterna. Har liksom inget att ge. Har inte ens satt mig in i min nya Mac. Behöver också installera en massa program i den och känner att jag måste men inte riktigt orkar ta tag i det, pust. Sen känner jag mig som sju svåra år utseendemässigt, mitt hår och mina naglar skriker kom och hjälp mig att dö. Och huden. Ja. Den saknar solen. Jag önskar att jag bara kunde suga i mig kurslitteratur och fördjupa mig i alla arbeten redan nu, men mina tankar är fortfarande kvar i aussieland. Dit måste jag åka igen.



Mammas nya älskling




Är hon inte fin?



Quote



Läste någonting som fastnade.


"Laughing so hard no noise coming out, so you sit there clapping like a retarded seal!"


Den känslan!





Jag är lycklig




Alltså. Australien i mitt hjärta. Har aldrig längtat tillbaka så mycket till något tidigare. Ett litet hål i hjärtat uppstod när jag var tvungen att återvända hem, men samtidigt är det fyllt till yttersta bredden eftersom att jag tog tillfället i akt och vågade resa. Jag kan inte riktigt förklara vad det är som gör det så otroligt bra, för otroligt bra är det verkligen. Det är obeskrivligt och alldeles underbart. Jag behöver så många ord men samtidigt inga alls. Det är inte orden som gör det, det är känslan. Fantastiska landskap, avslappnad attityd och vänliga människor är bara en bråkdel av alla hyllningar jag skulle vilja ge aussieland. Dessutom är det sommar trots att det är vinter, and that is totally my cup of tea. Jag älskar också att få prata engelska precis hela tiden. Att få utnyttja de kunskaper man byggt upp under flera år och att få positiv respons på dessa.

Min resa dit är något av det absolut bästa jag någonsin har gjort i hela mitt liv. Lycka för mig är till stor del att vara välsignad med möjligheten att resa, att se världen och att skapa minnen. Jag vill aldrig sluta, den dagen kan ni skjuta mig.


Jag är lycklig.



Amen to that





Walking dead




Känner mig som en gammal disktrasa, som att jag varit vaken flera dygn i sträck. Jag och en kompis försökte oss på det några gånger när vi var i tidiga tonåren, vi skulle alltid köra filmmaraton så att vi kunde hålla oss vakna. Och kaffe! Vi valde ut de bästa filmerna men jag lyckades aldrig hålla ögonen öppna ändå. Har aldrig blivit pigg av kaffe faktiskt. Nu är klockan trettio minuter i midnatt och vi håller äntligen på att borda planet. Trots att det varit lång väntan här i Singapore även på tillbakaresan så har det gått väldigt smidigt, det är en superbra flygplats att vänta på måste jag säga. Det enda är ju då det här med den slitna disktrasan. Har tvingat mig att vara vaken så att jag sover mycket på resan hem, vänder jag inte rätt på dygnet nu så lär jag väl få ett helvete hela helgen. Orkar inte det. Det är lite annan disciplin än på den gamla goda tiden det. Tur att jag inte har tittat på film.




Dagens sanning





RSS 2.0